Thomas Hobbes och John Locke som vattendelare? 

Båda var engelsmän och empiricister. Båda brottades med 1600-talets stora omvälvningar och religiösa konflikter mellan katoliker, protestanter och puritaner i Storbritannien. Båda förhöll sig till den nya, baconska och newtonska, vetenskapsoptimismen och i Lockes ungdom var han inspirerad av en liknande pessimistisk människosyn som den Thomas Hobbes förfäktade. Jag är personligen tacksam för att Locke modifierade sina filosofiska utgångspunkter vilket leder honom till att värdera mänsklig frihet, jämlikhet och autonomi. Ju mer jag studerar herrarna desto mer inser jag att de är ideologiska vattendelare mellan tron på den absoluta staten å ena sidan och tron på individen å den andra.

Om vi börjar med Thomas Hobbes och hans bok: ”Leviathan” finner vi en systematisk naturalistisk metod där han använder en enkel kausalitet på alla problem. Han säger det explicit. Allt kan förklaras med samma metodologi vilken reduceras på materiell och effektiv orsak vilket leder till en mekanisk syn på människan. Naturvetenskapen och studiet av människans sökande efter kunskap, hennes medvetandeprocesser där medvetandet betraktas som en biprodukt av neurologiska orsaker, kultur och individens begär reduceras på samma enkla metod.

Forskningen om Hobbes visar att han var påverkad av de krig och oroligheter som färgade hans samtid. Den spanska armadan, konflikterna mellan katoliker och protestanter, fattigdom, svält och maktstrider ledde honom till en pessimistisk människosyn. Den naturalistiska metoden som han inleder med att applicera på det som idag skulle kalla naturvetenskap syftar att föras över på en politisk analys om människans svåra villkor där hon betraktas som styrd av begär och där begäret till självbevarelsedrift var det starkaste. Hobbes var inte filosofisk voluntarist i betydelsen att han trodde på en autonom agent som har autonoma viljor. Snarare är människan styrd av olika begär och där de starkaste begären vinner och där valet mellan olika begär kan vara ett val, men inte ett fritt val i voluntaristisk mening.

Det är således begäret till självbevarelse som är det starkaste och det som leder Hobbes ut i politiska spekulationer om hur konkurrerande viljor och begär som strider mot varandra och ger upphov till lidande, död, fattigdom och elände skall lösas. Det är härifrån Hobbes till sist landar i nödvändigheten av ett socialt kontrakt som rättfärdigar en furste eller en församling med absolut makt. Tanken på ett ”socialt kontrakt” som överför makten från individen och individens naturliga gemenskaper till en stat inspirerade senare Rousseau som var socialismens och fascismens fader. Det är således inte svårt att se hur socialistiska och fascistiska intellektuella under 18- och 1900-talen åberopar både Hobbes och Rousseau. En sådan hette Carl Schmitt och var medlem i NSDAP. Hobbes kontraktsteori mynnar således inte ut i ett försvar av individens frihet utan av statens begränsning och legitima suveränitet över individens frihet. Hobbes skriver:

The only way to erect such a Common Power, as may be able to defend them from the invasion of Forraigners and the injuries of one another and thereby to secure them in such sort, as that by their owne industrie, and by the fruites of the Earth, they may nourish themselves and live contentedly, is, to conferre all their power andt strength upon one Man, or upon one Assembly of men that may reduce all their Wills, by plurality of voices, unto one Will: which is as much to say, to appoint one Man, or Assembly of men, to beare their Person…and therein to submit their Wills, everyone to his Will, and their Judgements, to his Judgement…it is a real Unitie of them all, in one and the same Person. And he that carryeth this Person, is called Soveraigne, and said to have souveraigne power; and every one besides, his subject.​”

Thomas Hobbes, Leviathan, ed. R.A. Walter Cambridge: University Press, 1904, del 2, kap xvii.​

Som kontrast mot detta mynnar John Lockes filosofi ut i motsatsen. Här blir staten till för individens frihet och vilja emedan individens frihet och vilja inte blir till för staten. Hos Locke kan statens makt bli för stor och tyrannisk.    I ”Two Treaties on Human Government” förlägger Locke varje individs frihet och jämlikhet utifrån Bibelns ursprungliga tillstånd där all mark var oägd och ingen individ herre över någon annan individ och under Gud.  Two Treatise´var en reaktion på en text av Robert Filmer med titeln ”Patriarcha som härledde kungarnas blodslinje till Adam. Som svar påminner Lockes argument om ett naturrättsligt tänkande. Locke bekräftar här en traditionell kristen naturrättsteori och utgår från en kristen antropologi där människan skapats med en fri vilja.

Härifrån resonerar Locke om den privata äganderättens uppkomst genom att människan beblandar sitt arbete med naturen. Han gör detta genom en känd mening:

”Though the water running in the fountain be every ones, yet who can doubt that in the Pitcher is his only who drew it out?”​

Härifrån utvecklar Locke en vidare syn på hur markegendom kan förvärvas. Han säger att valutor och arbete har gett upphov till att man exempelvis kan arbeta med hantverk och kan använda sin lön för att köpa mark av någon annan.

Härifrån går Locke vidare till att säga att ingen får äga så mycket mark att någon annan blir utan. Detta är ett mycket viktigt led som måste förstås på rätt sätt. Locke vänder sig inte emot att någon äger mer land än någon annan. Han vänder sig emot att någon äger så mycket att andra, ytterst en enskild individ, blir utan. Lockes teori bygger vidare på att äganderätt förvärvas om och endast om rättvisa transaktioner gått till i varje led. Om en individ eller en grupp har blivit hotade på vägen så har de rätt till egendomen även om du förvärvat den med heder och samvete.

Locke refererade ofta till och argumenterade mot platonisterna vid Cambridge och i synnerhet Richard Cudleworth som kritiserade Thomas Hobbes i skarpa ordalag för dennes mekanistiska världsbild. Deras platonism kritiserade hur idéer kunde uppstå som reaktion på empiriska stimuli utan att vara just intelligibla och existera självständigt. En personlig hypotes är att Locke blev positivt påverkad av deras resonemang. Bland annat påminns vi om Platons ”delade linje” när vi läser Lockes egen distinktion mellan vad som är åsikter och vad som är kunskap. Vi kan även se en viss influens av aristotelianism när Locke gör en distinktion mellan primära och sekundära kvalitéer som påminner om Aristoteles distinktion mellan substanser och accidenser.

Mina slutledningar: Locke hamnar rätt i politiska konsekvenser rörande individens rätt till liv, frihet och egendom. Dock saknar jag en mer utvecklad personalistisk antropologi och en djupare epistemologi som utgår från både noesis och dianoia. Jag saknar även en djupare teori om kausaliteter där även teleologiska och formella orsaker tillåts analysera mänskligt handlande. Man kan spåra dessa brister bland annat till nominalismens inverkan på anglosaxisk filosofi. Den klassiska personalismen var i alla avseenden djupare och undvek flera av de förenklingar vi ser hos både Locke och Hobbes. I jämförelse med varandra är deras slutsatser emellertid som natt och dag. Locke har de facto bidragit till en frihetlig filosofi och en skeptisk syn på makt, liksom till behovet av en maktdelning som är densamma som Montesquieus.

Som libertarian känner jag tacksamhet till Lockes arbeten.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s