Att integrera konservatism med upplysning

Under 1900-talets andra hälft stod en del av upplysningsprojektet, nämligen den jakobinska och socialistiska, mot en västerländsk, liberal och demokratisk samhällssyn. Emellertid är motsatsförhållandet mellan liberalism och socialism inte lika djupgående som det perspektiv som den svenske författaren Tage Lindbom förde fram och som vill se både liberalismen och socialismen som två sidor av samma mynt vars motpol är traditionalismen. I boken: ”Sancho Panzas Väderkvarnar” karaktäriserar Lindbom socialismen och liberalismen som två destruktiva uttryck som ämnar nivellera alla värden och naturliga relationer mellan människor, förstöra religionernas transcendenta karaktär och ersätta dem med sekulär humanism för att härigenom förstöra hela samhällen och kulturer. Denna radikala kritik leder Lindbom till en uppgörelse med upplysningsfilosofen Rousseau och det han kallar ”Människorikets” endimensionella plattland där förlusten av vertikala perspektiv dömt människan till en tillvaro av egalitära konflikter och historielös relativism. Det endimensionella Människoriket kännetecknas enligt Lindbom av ett slaveri där människan saknar en autentisk relation till sin egen död och den materiella tillvaros förgängliga karaktär. Människorikets endimensionalitet föder en människotyp som han kallar ”intressemänniskan” och som lever i en ideologisk drömtillvaro där hon hela tiden söker efter materiella standardförbättringar, fler förmåner och mer välfärd på bekostnad av autentiska relationer till andra människor och det gudomliga och transcendenta i tillvaron. Här söker hon efter sensuella bedövningsmedel som underhållning, droger och sex mot en verklighet som förlorat mening, värde och riktning. Som idealtyp påminner Lindboms ”intressemänniska” således om Friedrich Nietzsches skildring av ”den sista människan” som uppfunnit ”lyckan” som socialt och politiskt självändamål i ett nihilistiskt tomrum där ingenting längre är heligt och bärare av ett inneboende värde.

Jag skulle i flera avseenden vilja gå längre i diskussionen om denna mörka skildring av Upplysningen, men nöjer mig med att lyfta fram några av de insikter jag själv fått när jag studerat Västerlandets idé- och kulturhistoria och som jag vill kontrastera både mot Lindbom och mot den mer positivt bejakande bilden av Upplysningen som är gängse idag. För det första är det den kristna antropologin som banat vägen för en människosyn där människan ses som ett mål i sig själv snarare än ett medel för någon annan och som ingen annan än upplysningsfilosofen Immanuel Kant beskrev i ”Sedernas Metafysik” och som legat till grund för senare modern politisk filosofi hos inte minst Robert Nozick och John Rawls. Den kristna personalismen, liksom den teologiska insikten att människan är skapad radikalt fri, ja till och med i relation till sin egen skapare, är ett relativt ovanligt perspektiv om man jämför med andra religioner. Där den radikala kritiken av Upplysningen lyfter fram ett motsatsförhållande mellan den antika världen, kristendomen och moderniteten, kan man som kontrast mot både Lindbom och mer ”moderna” tänkare se en röd tråd som mynnar ut i det jag kallar den ”mjuka Upplysningen”. Det är också i den religiösa fragmenteringen under 1500- och 1600-talen och de konflikter som då uppstod som de mer moderna tolkningarna av tolerans och frihet gavs näring att växa till en värdefull opposition. Det politiska axiomet: Cuius regio, eius religio (den vars land det är, dens religion skall råda), övergavs och ersattes med tiden med toleransediktet i Nantes och av religionsfrihet.

Den kristne västerlänningen av idag har marinerats genom flera seklers kamp för den viktiga socialetiska insikten i sin egen tradition att mission och övertalning medelst tvång och våld är något som strider mot kristendomens väsen och är en synd inför Gud. Denna diskussion var samtidigt inte ny under Upplysningen utan fördes även under skolastiken där den katolske lärofadern Thomas av Aquino fick frågan om de kristna hade rätt att kidnappa barn till de otrogna för att så garantera dem en kristen undervisning, varpå han svarade att detta stred mot en överordnad lag, nämligen naturrätten. Föräldrar har en naturlig rätt att uppfostra sina barn och därmed ger den katolske medeltidsteologen en större frihet för avvikande åsikter än en del moderna barnpsykologer. Liknande slutsatser drog de katolska teologerna vid Salamancaskolan som genom att applicera den kristna etiken tillsammans med naturrätten gav en grund för icke-våldsprincipen i Folkrätten – då tolkad i betydelsen att en stat inte får angripa en annan stat annat än i självförsvar. Denna idé står idag i FN-stadgans andra artikel i det första kapitlet. När denna idé förs ner på individnivå hamnar vi till sist i en voluntaristisk tolkning av libertarianismen.

Det vi därför med rätta borde kalla ”mjuk upplysning” (och som jag således använder på ett annat sätt än Liedman ovan) är varken jakobinska eller politiskt totalitära idéer utan den upplysning som genom sekler av konflikter, kamp om idéer och respekt för människans värde som unik person gav varje individ ett erkännande i form av grundläggande fri- och rättigheter. Dessa rättigheter skulle inte enbart skydda individen från konkurrerande uttolkningar av religioner utan även från statens orättfärdiga användning av tvång i politiska syften. I Magna Charta ser vi också en röd tråd i vår egen kulturhistoria som binder samman den romerska rätten med den antika världens filosofiska diskussioner och den kristna personalismen och etiken. Den mjuka upplysningen var långt mer beroende av den kristna teologin och antropologin än den vill kännas vid och den kristna teologin och antropologin.

Men den mjuka upplysning som vi har att försvara idag rör inte enbart yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet, samvetsfrihet eller frihet från ett statligt och överstatligt övervakningssamhälle, det rör även de filosofiska idealen om rätten att ifrågasätta, rätten att kritisera, rätten att opponera och rätten att söka kunskap. Alla dessa fri- och rättigheter är ett slags fint men skört porslin som vi fått i arv av tidigare generationers hårda arbete. De är inga självklarheter i ett globalt perspektiv och de kan lätt förloras om vi inte kämpar för dem. Vi har fått våra fri- och rättigheter som ett arv och inte som något som alltid och över allt varit en självklarhet. Faktiskt har motsatta och tvingande ideal varit mer vanligt förekommande i vår egen historia och i världshistorien. Den romerska rätten, den kristna tron och etiken och den fria och öppna filosofiska och vetenskapliga diskursen har å andra sidan tillsammans gett upphov till något som i flera avseenden skiljer sig från andra rättstraditioner, andra religiösa system och andra kulturers syn på vetenskap och kunskap. Mot bakgrund av de folkmord och folkfördrivningar som äger rum där dessa rättigheter inte respekteras eller ens finns i de lokala kulturerna, ser vi också varför vi måste försvara dem mot identitetspolitikens krav. Det räcker inte med att vara tolerant om mottagaren inte själv bidrar till ömsesidig frihet och tolerans som svar, utan tvärtom visar sig vara intolerant mot avvikande uppfattningar, kön, religioner och vill angripa människor med våld på grund av deras sexuella läggningar. Vi bör vara djupt självkritiska om vår frihet tolkas som en rätt att agera på hat och primitiva instinkter snarare än på förnuft eller om vår tolerans tolkas som en rätt att inskränka andras frihet på basis av fördomar snarare än på en människosyn där alla har en jämlik rätt till frihet, liv, egendom och värdighet. Parallellt med detta behöver dessa fri och rättigheter en annan ontologisk grund än den naturalism som blev rådande under Upplysningen. Där den hårda Upplysningen gick för långt och på sina håll mynnade ut i massmord, behöver vi åter se värdet av transcendens och integrera de bästa aspekterna i den traditionella skolan. Det är således i en integrerad syn som jag tror att de klassiskt liberala friheterna har en framtid. Människan behöver förena dianoia med noesis, tradition med framåtskridande, frihet med kulturarv och inse den urspårade sekularismens begränsningar.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s